Den 26 februari var Magnus Carlsson på besök i Lidköping och uppträdde på en krog där. Det var mycket folk som samlats för att höra Magnus riva av sina gamla hits, och de höll god min trots att ljudtekniken strulade lite och inget som helst syre fanns i lokalen. Jag tror aldrig jag har upplevt en så kompakt värme vid ett scenuppträde inomhus vintertid, även om det nu var en hel del människor som trängdes. Det räckte att stå still så blev man svettig. Och lite blöt var kramen jag fick av Magnus efteråt men det gjorde ju inget eftersom jag var likadan. Måste också ge en eloge till Magnus för sitt proffsiga sätt i djungelhettan och hans alltid lika stabila röst!!!
Lars L & Magnus Carlsson på Lidköpings svettigaste krog
Bäst var att bifoga bilden först så folk såg vad det är jag smakar på. Skämt åsido, rubriken anspelar på en utav titlarna på min skiva som jag skämtsamt tog ett litet bett av under releasekvällen. Annars är det nog mest snö man får i munnen vid det här laget. Jag tror inte att jag upplevt sådana snömängder sen jag var barn, och det var ju ett tag sen.
Rent musikaliskt äter jag en dos av melodifestival varje lördag men har inte tagit speciellt många bitar. Det känns avslaget och jag har inte hittat några låtar som jag vill lyssna på om och om igen, än så länge. Roligast är programledarna!!!
Två dryga veckor efter releasen av “Minnets Aveny” kan jag notera att alla som köpt plattan eller lyssnat - verkar ha olika favoriter. Hur ska man reflektera på det? Är det bra eller dåligt? Hade det varit bättre om enbart ett par låtar stuckit ut som självklara favoriter, eller ska man vara nöjd över att det kanske finns något för alla? Flera tycker i alla fall att spåret “Smaka på den” klart skulle kommit med i årets melodifestival.
Hur som haver, det droppar in små guldkorn av beröm i stort sett varje dag vilket gör mig väldigt varm i hjärtat. Läs bara följande sms som en lärare i spanska skickade om ett av alstren: ” Jag älskar Över hela jorden! Den låter så himla bra. Grattis!”
Året är nytt men sjukdomen gammal. Redan i slutet av oktober 1996 bröt den ut och började blomstra inom en period av fyra veckor. Fibromyalgi! En kvinnodominerad sjukdom där ett fåtal procent som drabbas också är män, men där är mörkertalet stort. Det är skambelagt för killar/gubbar att skylta med en åkomma som bara “kärringar” bör ha. Varför? Smärta gör väl lika ont på vem det nu än sitter!
Fibromyalgi innebär kronisk smärta i stora muskelpartier eller ligament nära stora leder, smärta i olika grader och former (krampande, brännskadeliknande, svidande, molande) och otroligt tröttande. Det känns som en djupt rotad influensa du aldrig kan vila dig frisk ifrån. Andra vanliga tillhörande symtom är mag- och tarmkatarr, tinnitus, koncentrationssvårigheter, sömnproblem, extrem trötthet, med mera. Jag har just nu ett kraftigt “utbrott” av detta som innefattar fibromyalgi. Tajming? Den sämsta tänkbara med en full-CD som har release den 29 januari. Men det finns heller aldrig något fullständigt bra läge att vänta på. Planering, långsiktig planering, att hela tiden ligga på en jämn nivå av aktivitet och vila är optimalt. Ändå hjälper det inte alltid!
Omgivningens syn är ibland en ganska stor psykisk påfrestning: “Du går ju och står ju! Du cyklar ju! Ja, men du ler ju och ser pigg ut!” De ser inte, känner inte insidan, känner inte hur vartenda cykeltramp är en brant uppförsbacke där mjölksyran slår till mycket snabbt. De vet inte att jag efter kort aktivitet måste vila flera timmar efteråt ibland, att jag vid helger och lov för det mesta åker på infektioner eller bara måste “balansera upp” det onda.
Den 29 januari släpper Förlag LiRaz och jag en full-CD, “Minnets Aveny”. Planeringen för den har pågått i över arton månader. Korta pass i studio då jag spelat in delar av nya verk har anpassats till långa pauser. Ändå är ju musiken, skapandet, textförfattandet min enda ventil och smärtavledare, min enda chans till att få en timma eller två när problemen pressas undan och smärtorna likaså. Jag hoppas att människor som känner mig, som INTE känner mig, arbetskollegor, kompisar, vänner, sjukvården och inte minst Försäkringskassan - försöker förstå och sätta sig in i hur viktig denna avlastning är för mig. Det är inget extraarbete, utan en möjlighet att få lite ledigt från min fibromyalgi. Tänk på detta om du/ni hör en eventuell radiointervju där jag medverkar, eller hör en låt som spelas där jag sjunger. Man kan tycka att “massmediala” framträdanden skulle vara något som är nervpåfrestande och i förlängningen ökar mina besvär. Men, så mycket uppmärksamhet får jag inte, så känd är jag inte! Dessutom finns det en pålaga som är värre än några minuter i ett dämpat rampljus, det har jag insett. Fibromyalgin finns på en scen jag aldrig kan kliva av!
Så har det blivit ett nytt år, IGEN! Tiden går allt fortare och att vi redan är inne på år 2010 känns både hisnande och fascinerande. Mitt nyår firades i Mogata utanför Söderköping, mitt ute på landet. Det var bitande kallt men ett otroligt vackert snölandskap utanför knutarna. Fullmånen spred sitt sken över naturen på ett sätt jag inte sett sedan jag var barn och bodde ute på landsbygden. Hoppas ni som läser här hade ett lika fint nyår. Önskar er en God Fortsättning på 2010!!!
Lars L ute i nyårssnön utanför Söderköping.Vid tolvslaget blev det kramkalas i Mogata.
Vid tolvslaget blev det kramkalas ute i Mogata.
Lars L & Magnus Carlsson i Norrköping
Under de senaste dryga tio åren har jag träffat Magnus Carlsson vid ett par tillfällen, senast under matfestivalen i Skövde den 28 augusti. Första gången däremot var vid hans dåvarande sambos 30-årsfest, jag tror att det var 1998. Jag minns att jag mötte en mycket blyg och ödmjuk kille som var på väg uppåt med stormsteg tillsammans med Barbados. Vi pratade musik förstås, främst ABBA som även var stora förebilder för Magnus Carlsson. Därefter dröjde det ett par år innan nästa möte. Den gången var det stor Kommunalfest i Lidköpingsparken med Brandsta City Släckers, Friends och Barbados på scen. I spelpausen mötte jag Magnus i trängseln, han ville tjuvlyssna lite på Friends som spelade samtidigt inne på Rotundan. Vi pratade i ett par minuter, inte mer men efterspelet lät inte vänta på sig. Det började pratas i småstaden. Var Lars L ihop med Magnus Carlsson? Jag fick inga direkta frågor utan istället blev det kompisar man gick på och sökte information hos. Ja, det är både lustigt och inte alls konstigt att det kan bli en höna av en fjäder. Men det har i alla fall aldrig funnits någon attraktion mellan mig och Magnus. Däremot beundrar jag honom mycket som artist, det är en jäkla skillnad!
Från och med augusti 2001 till hösten 2005 satsade jag inte längre aktivt för att uppnå en karriär som låtskrivare, musiker eller artist. Jovisst, jag sjöng på det där bröllopet på Lurö men såg det enbart som en tillfällig engångsgrej. Vad jag inte begrep först var att jag under den “stilla perioden” omvärderade mig själv och mitt sätt att lyssna på musik. Istället för att bara pula med mitt - uppskattade jag andras verk och konserter.
En av Sveriges bästa artister att se och höra Live är helt klart, Carola! Hon gör aldrig något på halvfart och tar heller aldrig en sur ton. En av de bästa konserter jag bevistat var under hennes turné 2002. Det var fullt ös från början till slut. Hennes 20-årsjubileum året därpå gick inte heller av för hackor. På den manliga sidan har jag gärna lyssnat på Magnus Bäcklund (från gamla Fame), bl.a. på Läckö slott. Där fanns och finns motsvarigheten till Carola i maskulin form, lika otroligt träffsäker i varje ton. När jag under pausen fick möjligheten att ta ett kort snack med honom, berömde jag honom ärligt och stort för att han röstmässigt kunde få Tommy Körberg att slänga sig i väggen. Magnus blev mycket glad!
Och Sanna Nielsen, jag får inte glömma henne … Sveriges näktergal nr.1. Hon blir bara bättre för varje år, även om jag alltid tyckt om hennes framträdanden i t.ex. Melodifestivalen. Ja, hon, Lasse Holm, Ted Gärdestad, ABBA, Elisabeth Andréassen, Kikki Danielsson, Bonnie Tyler, Elton John, Kylie Minouge, Michael Jackson … det fanns och finns många artister och låtskrivare som jag gärna följt och fortsätter följa.
Men vart skulle jag ta vägen själv med mitt skapande? Jag skrev mycket i textform, bl.a. en historisk tidskrift om tändsticksarbetaren Viktor. Den hamnade senare på de flesta universiteten i Sverige och mynnade i en utställning på muséet i Tidaholm hösten 2004. Jag gjorde en diktsamling som tyvärr aldrig fick se dagens ljus (kanske för att jag döpte den till “Svart Solsken”). Musiken hade dock varit relativt tyst. Ända tills den dag möjligheten dök upp igen på ett mycket nära och tryggt håll.
Carola Häggkvist och Lars L, Jönköping 2002
Lars L och Magnus Bäcklund, Läckö slott
Singelkonvolutet till "Drömmer om dej", foto Marthina Stäpel.
Roberto Mårdstam, en mycket duktig basist, gitarrist och arrangör, lärde jag känna vid kabaréerna på Rotundan. Han blev tillfrågad av mig om han kunde tänka sig att producera ett par av mina låtar. Roberto sa ja och efter ett tag for jag hem från mina litteraturstudier i Halmstad och började arbeta med honom i hans studio. Roberto var en mycket lugn, humoristisk, väldigt trevlig, generös och oerhört musikalisk människa som aldrig visade minsta tecken på irritation, även om jag ibland var ganska påfrestande, kan jag tänka. Han arrangerade och producerade fyra låtar åt mig och år 2000 var det klart att sätta förstaspåret. Det blev upp-tempolåten “Drömmer om dej”.
Jag var tillsammans med en radiojournalist vid den här tiden och sådana arbeten är ju ibland rörliga, vilket innebar flytt från Halmstad och byte till en annan högskola i Skövde. Där läste jag 2000-2001 vidare på heltid och fick samtidigt möjligheten att spela in en musikvideo genom MIN journalist som kände ett par killar på mediaprogrammet där. Fredrik Edlund och Andreas Kroon tog sig an uppgiften med hull och hår. Vi fixade en koreograf i dansaren Ari Lipponen, övade, övade - och sedan under ett par månaders tid spelade vi in på Valhall i Skövde, ute på Billingen, vid Silverfallen, i Lidköping på torget, vid torgbron och vid västra hamnen. I maj 2001 sjöng jag bl.a. denna låt på torget i Lidköping med alla dansarna på plats. I juni premiärvisades videon på högskolan i Skövde och sedan skulle det bli dags för promotion av denna. Men efter att ha spelat in ett timslångt sommarvärdsprogram för radio P4 och efter att en relation på dryga fyra år tagit slut - tog krafterna och kroppen också slut.
Videoklipp ur musikvideon "Drömmer om dej" - regi Fredrik Edlund / Andreas Kroon
Roberto Mårdstam och Lars L efter ett par tequila, sommaren 2000
Efter mycket vånda och tandgnissel har nu Lars L bestämt sig för att berätta SIN historia, för att göra sig tillgänglig om nu någon hittar till denna sida.
Lars L, eller Lind som han också heter i efternamn … det är alltså jag! Född i december 1969 och på väg mot en milstolpe i livet.
Musik har alltid legat nära till hands för mig och jag skrev min första låt när jag var 6 år gammal. Fyra år senare tyckte mina föräldrar att jag var såpass duktig på piano, sång, komponera musik och skriva texter - att det var dags att kontakta självaste Bert Karlsson. Jag valde själv ut en låt från en tape jag nyss spelat in och pappa ringde upp skivdirektören. Bert ville självklart höra ett smakprov på mitt sång & spel OCH min egna komposition.
“Har han verkligen skrivit låten själv?” bullrade Bert i luren.
“Ja, han skriver allt på egen hand”, försäkrade min far.
“Men melodin låter som något Svenne & Lotta har gjort, fast med en annan text.” Bert blev nu tveksam till mitt konstnärsskap och tyckte att jag skulle söka mig till ett aktuellt barnprogram på den tiden, Discotaket tror jag det hette. Efter att samtalet avslutats spände min pappa ögonen i mig och frågade om det var ett helt EGET alster.
“Jaa”, blinkade jag, “jag har skrivit HELA texten själv!” Och detta var helt sant, texten var MIN. Att jag sedan lånat melodin av Svenne & Lotta var väl oväsentligt. Det skulle dröja 16 år innan jag åter stod till svars inför Bert Karlsson.
Men bara ett decennium förflöt innan jag skrev kontrakt på min första låt med schlagermakarna Micke Wendt & Christer Lundh, ni vet, killarna som skrev “Fyra bugg och en Coca-Cola” åt Lotta Engberg. Därefter startade hårdsatsningen!
Lars L och Lotta "Fyra bugg" Engberg
