Torsdagen den 12 augusti fyllde en av Sveriges största skådespelerskor genom tiderna 95 år, jag talar om den levande legenden Sickan Carlsson. Glädjande nog fick jag äran att vara med på tilldragelsen med vitt vin, snittar och två sorters tårta. Fast det var nog några svettiga kramar Sickan fick av mig för Stockholm bjöd på en värme utan dess like. Bjudningen var också ganska full av minglande människor vilket gjorde att fler än min panna blev blank och fick torkas med servett. Bland gästerna syntes Lasse Lönndahl och hans bror Pelle, som figurerat som ljudtekniker vid ett par av Sickans filmer. Där var också Irene Söderblom, skådespelerska som gestaltat bl.a. Elvira i 91′an Karlsson-filmerna, Thorgny Ström och Stig Larsson som varit medmusikanter till Sickan under senare år, Jan Göransson som är presschef på Svenska Filminstitutet och många fler. Dessutom fanns hela Sickans familj på plats med barn, barnbarn och barnbarnsbarn som flugit till Stockholm från USA, det var underbart att se.
Irene Söderblom och Lasse Lönndahl
Sickans underbart trevliga och charmiga barnbarn, Carrie och Libby.
Två av Sickans vänner, Bo Vallin och musikanten Stig Larsson.
Svenska Filminstitutets presschef Jan Göransson med Sickans tidigare ljudtekniker Pelle Lönndahl.
Lars L, som känt Sickan Carlsson i ca 18 år.
ABBA:s musik dyker upp på alla otänkliga platser och spelas fortfarande flitigt i mediasammanhang. Jag växte upp med deras glada, harmonifyllda toner och deras låtar har präglat mitt musicerande väldigt mycket. En av medlemmarna var ju dessutom väldigt duktig kompositör innan hon lät självkritiken ta över alltför mycket. Agnetha Fältskog skrev många låtar under de där åren innan ABBA skapades och hennes känslor var ofta fyllda av mycket vemod, av relationer som oumbärligt gick i stöpet. Undrar om hon hela tiden bar på en sådan farhåga när hon var gift med Björn. Agnethas platta från 1971 “När en vacker tanke blir en sång” är en melodisk guldgruva, och jag önskar att hon hade modet att göra en visplatta av sina gamla mest älskade alster. Agnetha har ju själv uttryckt en önskan om att en sista gång få spela in en skiva och i så fall baserat på visor. Kan ingen som står henne nära hälsa att materialet redan finns färdigt? Bara att omarrangera!
Jag har under min lilla musikaliska bana träffat en del artister, bara lyssnat till några men också träffat ett antal före eller efter en show, eller privat. Men Agnetha har jag aldrig lyckats möta live. När hon gjorde sin sista turné med ABBA och bland annat besökte Scandinavium - var jag för liten för att få gå själv, och mina föräldrar ville inte åka. Och vad som hände efter ABBA-tiden vet väl de flesta, och att hon är mycket sparsam med sina offentliga framträdanden. Men hoppet är det sista som överger en sägs det … och jag önskar att få träffa Agnetha Fältskog, en musikalisk mycket stor förebild. Må min önskan bli en luftburen ljus tanke som svävar upp från Lidköping … bort till Stockholm och Ekerö för att slutligen landa som en liten väntande röst på Agnethas blonda hår.
I lördags eftermiddag, den 15 maj, for jag och min pojkvän Petrus ut på en picknick i det mycket varma vårvädret. Bilen styrde mot Hjo, därefter mot Norra Fågelås och upp ett stycke på Hökensås. Där uppe i skogen bodde en gång min farfars farfar och farfars far som båda var soldater i Krumpekullens soldattorp nr 815. Av den lilla by som en gång fanns där är nu bara mossbelagda små högar kvar, och av mina släktingars torp kan man skönja en stengavel och stigen mellan boningshus och uthus, samt en liten del av en gammal jordkällare. Naturen har tagit över i mycket hög grad och det blev till att sitta bland trädrötter i närheten av sina biologiska rötter.
Lars L vid lämningen av Krumpekullens soldattorp, nr 815
Petrus Johansson tar sig en macka och kaffe ute i det vilda.
Man får vara tacksam för att vädrets makter inte visade sig från sin sämsta sida under fredagen den 14 maj när det var marknadsdag på Lidköpings torg. Jag vill också passa på att rikta ett stort TACK till parfymeri Lidköpings Tekniska Affär, som varit underbara i sin satsning gällande hjälpen med skivan “Minnets Aveny”!!!
Lars L med sin bror Peter och syskonbarnet Sanna, tio minuter innan signeringen startade.
Lars vid signeringsbordet för "Minnets Aveny".
Under tio dagar har jag och min familj släktingar på besök från USA. De bor annars i Rockford, Illinois, men efter många års brevväxlan med min far - bestämde de sig slutligen för att hälsa på. De är släkt på min farmor Irmas sida, för hennes moster Alma emigrerade nämligen i början av 1900-talet och uppfostrade tre barn. Almas barnbarn Karla och hennes son Joseph är nu här för att se var de har en del av sina rötter. Det har blivit en hel del små platser att besöka, såsom Tidaholm, Velinga, Sjogerstad (Skultorp) och annat som kan vara intressant för en amerikan … vårt vackra Läckö-slott. (De/vi har dock inga släktingar som härstammar därifrån, annars kanske man kunde gjort anspråk på en vacker, sagolik lya.)
Karla Verdina, Joseph, min far Håkan och farbror Uno i Tidaholm
Lars L med sin brylling Joseph Verdina, vid soldattorp 89 under Humblagården i Sjogerstad, utanför Skultorp.
Man kan knappt tro det är sant - 25 år har gått sedan vi slutade nionde klass. Vi har träffats ett par gånger sedan dess på liknande träffar, några har alltid varit med men vissa har aldrig dykt upp igen. 1995 samlades vi hemma hos mig då det begav sig för återträff med brännboll och festligheter ute. Den 1 maj i år gjorde jag en repris (fast utan brännbollar) och bjöd hem de som ville komma och jag tror vi blev sammanlagt tolv stycken från vår gamla klass (Vinningaskolan och Rudenschöldskolan). Lite nervöst var det faktiskt att åter möta sin gamla “skolfamilj” men alkohol i väl avvägda mängder hjälpte vissa saker på traven. Och vissa människor kommer alltid att kännas som kärvänlig släkt på något vis.
Lars L och Johan Sewerinsson vid klassåterträff 2010
Peter Abolins var cool, han kom hela vägen från Lettland med höggravid fru hemma
Pernilla Söderström och Lars L pratade mycket under kvällen
Jag har varit dålig med bloggandet de senaste veckorna, mycket på grund av det jag skrev sist … med krackelerandet. Men leva och uppleva måste man ändå få göra, och när man också får inbjudan till Filmhuset i Stockholm då får man/jag skrapa ihop sig/mig och ta X2000 upp.
Den 14 april skulle jag och några få celebra gäster få se en film med Sickan Carlsson “Livet på Forsbyholm” från 1948. Den har ALDRIG visats i offentliga sammanhang sedan den gick på bioturné just det året. Anledning? Filmen har en smältskada som har drabbat ljudet, men vad gör det när man är Sickan-fan. Det var rena julafton för mig i biosalong Mauritz på Filmhuset.
Lars framför Sickan Carlssons välbekanta leende i Filmhuset
Foto med oskärpa av filmduken vid visningen i biosalong Mauritz
Efter en lättare middag och ett glas vitt vin var det dags för nästa visning, då av den nyrestaurerade “Värmlänningarna” från 1957 med Busk Margit Jonsson och Per Myrberg. Bland de vimlande gästerna och bubblet i glasen fanns självklart huvudaktörerna, men också Mona Malm, Håkan Hagegård, Anna-Lotta Larsson, Nils-Petter Sundgren, Arne Weise, Louise Edlind (Malin i Saltkråkan), m.fl. Det blev en ganska lång men mycket trevlig kväll som avslutades hemma hos SFI:s presschef Jan Göransson, en av de snällaste och mysigaste personer jag träffat.
Min kamera från stillbild av 1957 års versioner av Jonsson & Myrberg
Busk Margit Jonsson & Per Myrberg 2010, efter visningen (foto av Lars L)
Det går till en viss gräns, därefter börjar den solida ytan att sakta få små bristningar, sprickor som blir djupare och allt svårare att retuschera. Jag har svårt att sätta ord på känslorna ibland, men mestadels har jag tappat viljan att förklara och försvara … det är kanske hela anledningen. Efter dryga tretton år med sjukdomen fibromyalgi förstår jag att människor i ens omgivning tar in det de ser, och ser jag då pigg och fräsch ut är det ett likhetstecken med att jag är fullständigt frisk. Processen har gått så långt att jag snart inte vågar visa mig ute, jag har blivit rädd för folks blickar och snabba bedömningar. Nu är det kanske några som tänker att jag får skylla mig själv som har en bloggsida där jag visar upp mina produktioner, eller har bilder när jag exempelvis LER bredvid Magnus Carlsson. På något udda sätt kan jag förstå dessa tankar, och samtidigt finns det inget som sårar mig mer. För jag blir inte bättre för att jag ständigt sitter hemma, jag skulle inte bli gladare bemött av andra genom att ständigt gå askgrå och aldrig försöka le. Dessutom ingår det i min träning för att inte stelna till fullständigt, att jag är ute och promenerar, cyklar eller kanske simmar. Men bara för den skull är jag inte utan smärta! Den finns alltid i någon grad, hög, mellan eller låg. Och för att eventuellt förtydliga hur mångfasseterad denna sjukdom är har jag dragit ut en lista på vanliga symtom, utöver värk:
- Kronisk trötthet, kraftlöshet
- Ofunktionell sömn, vaknar aldrig utvilad
- Stelhetskänsla
- Koncentrationsproblem, svårt att finna ord, ibland stava
- Yrsel, balansproblem
- Huvudvärk
- Irratibilitet, humörsvängningar, psykisk stresskänslighet
- Domningar, stickningar
- Slemhinnesymtom - ögon, mun, näsa, underliv
- Svullnadskänsla
- Ljuskänslighet
- Luktkänslighet
- Ljudkänslighet - tinnitus mkt vanligt
- Feberkänsla, som en pågående influensa el tröttheten efter
- Colon irritable symtom
- Täta vattenkastningar
- Hjärtrytmrubbning och/eller andningssvårigheter; tillfälligt
- Illamående
- Kroppsklåda och/eller diffusa hudreaktioner
- Vadkramper, speciellt nattetid
- Ofrivilliga muskelryckningar
- Nedstämdhet kopplad till värkintensitet
- Dimsyn och svårigheter att fixera blicken
- Infektionskänslighet, särskilt herpesvirus
Detta är VANLIGA symtom vid fibromyalgi, jag har olika grader av samtliga! Och nu skriver jag inte detta för att ni ska tycka synd om mig på något sätt, det vill jag INTE! Men försök att sätta dig ner, bara reflektera några minuter i lugn och ro, försök att känna in hur det kanske skulle vara att hantera en vardag med ovanstående symtom. Hur sugen på en ny dag skulle du vara?
Jag har skrivit det tidigare … utan mitt skapande, textmässigt eller när det gäller musik - hade jag inte fixat tillvaron. Och just NU står jag vid ett vägskäl där jag kanske måste göra ytterligare ett ofrivilligt val gällande mitt arbete, för att inte förvärra saken mer. I den stunden kommer “ögonen” åter på mig: “Ska jag inte kunna känna glädjen av en bättre dag när jag kan vistas ute, av rädsla för att folk ska döma? Han ser ju minsann pigg ut!”
Man krackelerar till slut.
En dryg månad efter att min CD släpptes har jag börjat reflektera och får ibland en fundersam rynka i pannan. Har sporadiskt följt vad som har hänt artisten Mathias Holmgren via hans hemsida, oron över att den nya plattan inte ska slå efter allt arbete i studion och efter en ganska stor ekonomisk satsning efter vad jag har kunnat uttyda. Och jag förstår honom! (Utan att på något vis sätta mig själv i jämförelse med hans karriär som på alla sätt varit större än min.) Det finns lojala fans fortfarande men alltmer är artister en mycket kort färskvara, och syns du inte så finns du heller inte. Hörs du inte i media, (att radiostationerna ratar ditt alster) ja, då kan du hälsa hem. Mathias Holmgrens första singel har dock spelats en hel del i radio. Däremot vet jag inte hur försäljningen gått, har dock inte sett hans album uppe på någon lista.
Sedan kan man självklart gå vidare till sig själv, lite egoistiskt. Min skiva “Minnets Aveny” har fått en del uppmärksamhet, jag har fått många jättetrevliga sms och mail och den tickar långsamt på med några sålda exemplar per vecka. Nu känner jag ingen stress för eventuell statistik men reflekterat har jag gjort. Varför köper inte folk skivor idag? Är det en ekonomisk fråga eller bara ett led i den nya tiden? Jag möter exempelvis ofta människor som gratulerar mig till mitt alster, säger att de sett mig i tidningen, sett annonseringen, hört mig på radion, sett skivan i butiken och hållit i den. Någon gång har jag av ren nyfikenhet och med glatt ansikte bara sagt: “Och?” Svaret har då blivit: “Nej, jag har inte köpt den än, jag har inte kommit mig för.” Eller: “Går den att ladda hem gratis?” Då börjar man förstå … det ÄR oerhört tufft och är man dessutom bara en lokal liten fuskare är det ännu mer komplicerat.
“Minnets Aveny” har gått ut till alla viktiga instanser för denna typ av produktion inom radio och TV. Jag möter ofta folk som frågar just: “Har du skickat in dit? Varför är du inte med där? Har du hört av dig till honom eller henne? Har du skrivit låtar till melodifestivalen? Går skivan att beställa på nätet? Finns plattan i någon butik? Varför är du inte med i Go’Kväll? Varför hörs du inte mer i radio?” Det självklara svaret är … att efter en lång process med allt vad det innebär att få ut en produktion, så gör man givetvis allt som står i ens makt med utskick och promotion till det mediala. Men sedan är det först och främst folks efterfrågan som biter, även på media-delen tror jag, och det ena hänger ihop med det andra. Hörs du inte - blir det ingen efterfrågan. Och frågar inte folk efter dig - får du heller inte höras eller ses i media.
Oavsett min verksamhet (som inte står och faller med “Minnets Aveny”) tror jag framtiden ser dyster ut för skivproduktionen generellt. Tendenserna har ju funnits länge. Man bryr sig inte så mycket om produktens utformning, det ska vara enkelt, snabbt och billigt. Jag vet inte om jag tycker om den utvecklingen, rent konstnärligt. Och jag tycker synd om alla artister som inte får credit för all tid, allt slit, allt engagemang, all ekonomi … och framför allt den själ som inte får bekräftelse när allmänheten rycker på axlarna åt det liv du valt.
Detta var bara en reflektion över en allmän tendens. Sedan vill jag ödmjukt tillägga: STORT TACK ALLA NI SOM KÖPT MIN SKIVA, KOMMIT MED RÅD, SYNPUNKTER OCH GETT MIG GODA SMÅ GULDKORN I VARDAGEN! MEGAKRAM!
Den 30 mars 2010 är det release för en lite annorlunda dubbel-CD från Förlag LiRaz. Det handlar om Tidaholmskvinnan Irma Andersson Lindh som just detta datum skulle fyllt 105, om hon fått leva. (Irma föddes år 1905 och dog i september 1995.)
Produktionen innehåller alltså två CD-skivor och finns tryckt i en mycket begränsad upplaga, vilket kommer innebära först till kvarn om det blir intresse. Det är en biografi/dokumentär om dottern till Tidaholms förste fackpamp vid Vulcan, Wiktor J Andersson. Irma växte upp med sina tre syskon på Hägnestaden i Tidaholm, gick i skola, arbetade på tändsticksfabriken och gifte sig på orten. Men kanske fick hon inte riktigt det liv hon hade hoppats på. Och det är med värme, humor, sorg och saknad som hon här berättar om de stora passagerna i livet, en skildring präglad av en genuin västgötsk dialekt och av en sann, mycket personlig berättarglädje.
Utgåvan riktar sig främst till den/de som är djupt intresserad av allt som härstammar från Tidaholm och personerna där, och de som njuter av att höra en äkta Tidaholmares härliga vokabulär. Den kommer att finnas på Folkrörelsearkivet i Lidköping för den som vill forska mer om Irma och hennes far där, båda som sagt tändsticksarbetare. Produktionen kommer också att arkiveras på Svensk Mediedatabas i Stockholm för att efterkommande eventuellt ska kunna söka på dialektala källor.
Producent för det hela är Irmas barnbarn, Lars L (det är ju jag det), och jag vill betona att de grundläggande ljudkällorna till inspelningen gjorts under en tid då digitala medier inte fanns till förfogande och av den anledningen erhålles inte någon avancerad studiokvalité. Men med specialskriven bakgrundsmusik och en minst lika bildrik och intressant Booklet på 20 sidor - är det ett tidsdokument värt att beakta.
För den som är intresserad av att beställa:
Skicka ett mail med namn, adress och telefonnummer till adress: forlagliraz@musiker.nu
